Fresh Paint

Första lagret färg på sex nya målningar i kursen Fresh Paint
Före sommaren anmälde jag mig till e-kursen Fresh Paint för att kicka igång kreativiteten igen efter ett längre uppehåll i måleriet. Målet med kursen var egentligen att deltagarna skulle hitta sitt eget sätt att måla, en egen stil. Jag var inte på jakt efter en ny stil, men gillade tanken på att kursen inte gick ut på att kopiera någon annans arbete, och dessutom var det min tidigare favorit Flora Bowley som höll i den.

Instruktionerna var att utgå från 100 kvadratiska papper (ca 20x20 cm) för att kunna experimentera och leka utan krav på ett färdigt resultat. Kursen delades sedan in i sju olika serier, med olika inriktning och uppgifter. Varje serie kunde målas på nya kvadrater eller bygga på de tidigare målade bilderna.

Jag tycker bättre om att måla på duk och ville dessutom använda det jag hade hemma, så jag letade fram alla kvadratiska dukar jag hade liggande och hittade trettio stycken i olika storlekar från 20x20 cm till 50x50 cm. Det kändes som ett lagom antal och tanken på att färdigställa trettio målningar kändes väldigt lockande, trots att det tidigare inte har fungerat så bra för mig att måla på flera dukar samtidigt. Skam den som ger sig.

Fyra dukar med första lagret färg
Nu har jag gått igenom alla sju serierna -  på mitt eget sätt - och resultatet är kanske inte vad som förväntats. Jag fick bara till en färdig målning och jag har inte lärt mig något nytt. Ändå är jag riktigt nöjd. För jag fick en spark i baken precis som jag ville. Den senaste månaden har jag ägnat mycket mer tid åt måleriet än tidigare och det tar inte alls lika lång tid att komma igång när jag väl står framför staffliet.

Om jag fortsätter i den här takten dröjer det kanske inte alltför länge innan alla de trettio dukarna är färdigmålade.

Att hela tiden börja om

Nya målningar på gång
Just nu är jag i en period där jag har väldigt lite tid för måleriet (det blir ganska uppenbart om man tittar tillbaka på tidigare inlägg). Det är självvalt och jag har fullt av andra roliga, utmanande och utvecklande arbetsuppgifter, men om jag slutar måla helt mår jag inte bra. Jag blir stressad, sur och grinig. Därför försöker jag ändå ta mig tid att måla regelbundet, även om det aldrig känns tillräckligt. Vardagen snurrar ibland på så snabbt och jag behöver sortera intrycken och på något sätt få ut allt som snurrar runt inne i huvudet.

Min måleriprocess handlar lika mycket om att tänka, reflektera och sätta ord på tankarna, som att doppa penseln i färg. Ofta kommer måleriet först, intuitivt och utan en färdig plan för slutresultatet och sedan funderar jag över vad som hamnat på duken och varför. Men ibland tänker jag först. Jag funderar över vad jag vill säga, hur jag vill måla och var jag befinner mig just nu. Det gäller särskilt när jag har varit borta från måleriet ett tag, som ett sätt att ställa in fokus igen och komma i rätt sinnesstämning. Och det här är ett problem när målarstunderna kommer allt mer sällan. Jag måste hela tiden börjar om, formulera tankarna på nytt, hitta rätt känsla och komma in i målarbubblan. Det skulle vara skönt att få vara kvar därinne lite längre perioder ibland, men när det av olika anledningar inte fungerar så får man ta till visa knep.

Ett sådant knep som har hjälpt mig många gånger är att sätta ramar för skapandet. Antingen genom att hoppa på olika utmaningar, mina egna eller andras, eller genom att anmäla sig till en e-kurs av något slag. Det har jag gjort i sommar. Jag ska kicka igång min kreativa hjärna med någon annans ramar och det känns så lustfyllt redan. Under sex månader har jag tillgång till ett stort antal övningar, uppgifter, filmer och inspiration. Som vanligt tänker jag inte följa den slaviskt utan tar det jag vill ha och gör det på mitt sätt. Och jag har redan satt igång. Det är så kul!

Nånting måste hända

"Nånting måste hända", 46x55 cm, akryl på duk, Elin Folkesson

För två månader sedan dansade jag runt framför staffliet och lyssnade på Säkert. Jag hade just varit på en fantastisk konsert med henne på Kulturcentrum i Sandviken och var uppfylld av musiken. Och måleriet. Resultatet blev den här målningen som fick namn efter en av låtraderna. Nånting måste hända. Det var inte ett helt självklart val av titel, men jag tycker att hon ser ut att vänta på något och jag sjöng den meningen högt många gånger under tiden jag målade. Kanske har det påverkat.

Tyvärr var det inte så mycket mer som hände efter det. Åtminstone inte när det gäller måleriet. Jag har faktiskt inte ens försökt eftersom det är så mycket annat som kräver sitt den här tiden på året. Roliga saker. Som att åka till Gotland för första gången. Eller gå på after work med trevliga kollegor och se en fantastisk dansföreställning. Och avsluta bokcirkelåret på topp genom att läsa och diskutera Linnea Axelssons AEdnan.

Nu är jag så sugen på att bara stänga av omvärlden och helt gå upp i färgerna igen, men jag måste nog vänta lite till. Äldsta dottern tar studenten nästa vecka och det är en hel del att förbereda.

Men efter det!


Sitta fast och släppa taget


De senaste veckorna har jag helt tappat farten i måleriet. Jag har inte känt någon lust eller inspiration över huvud taget. Och det är inte så att jag inte har försökt. Varje vecka har jag suttit framför staffliet, testat färger, former och nya idéer, men utan resultat. Jag har så många påbörjade målningar som inte har kommit längre än till det första lagret färg.

Vanligtvis påverkas jag inte så mycket av en period med bristande inspiration. Jag brukar alltid kunna jobba mig igenom det och hitta lusten så småningom, men så här trögt har det inte varit på länge. Kanske beror det på att jag har varit lite småsjuk på sistone, kanske på att jag har lagt mycket energi på mitt jobb som kultursamordnare, men framför allt tror jag att det beror på att jag tänker för mycket. Som vanligt.



Efter utställningen i november kände jag ett behov av att tänka nytt och stort. Jag hade så många idéer om vad och hur jag ville måla. Jag ville vara mer genomtänkt och sammanhängande, planera i förväg istället för att måla intuitivt och vara mer miljövänlig genom att byta från akryl till äggoljetempera. Och sedan blev det ingenting.

I veckan fick jag två påminnelser om varför jag målar, och vad jag behöver göra för att få tillbaka den där lustkänslan igen. Den första påminnelsen fick jag på en personalvisning av en ny utställning på Konsthallen där jag jobbar. Konstnären berättade om sin process och hur hon utforskade vatten och is genom stora kolteckningar i en helt egen teknik. Hela utställningen byggde på forskning om klimatet men hennes utforskande arbetssätt var det som fångade mig. Att ge sig själv tid att prova, misslyckas, återanvända och se vad som händer.


Den andra påminnelsen fick jag idag när jag slötittade på instagram. En av mina tidigare inspirationskällor hade publicerat en bild med en text om vikten av att släppa taget, att inte planera eller döma eller tänka så mycket. Det var inte världens bästa bild eller text, men just idag så hamnade den helt rätt.

Alla mina planer, tankar, idéer och drömmar om måleriet tänker jag lägga åt sidan ett tag. Nu ska jag vara helt planlös, bara vara och göra utan tanke på resultatet. Det känns så befriande. Och enkelt! Det här är ju inte någon nyhet för mig egentligen. Det är här jag hamnar hela tiden. I mitt eget huvud. Kanske kan jag komma ihåg det lite längre nu.

För tio år sedan

Utställning på Galleri Galaxen 2009
Vad gjorde jag för tio år sedan? Det är nästan omöjligt att inte fundera över det när alla sociala medier svämmar över av bilder på folks #tenyearchallenge. En tillbakablick i min gamla blogg ger svar. Tänk vad nytt måleriet var för mig då och vad mycket som har hänt sedan dess!

En nervös utställare på vernissagedagen
För tio år sedan hade jag min allra första utställning i Umeå på Paletten Konst & Ram. Jag visste inte alls vad jag höll på med, och var riktigt nervös men det blev en trevlig tillställning som gav mersmak. 

Senare samma år hade jag min andra utställning på Galleri Galaxen i Sandviken tillsammans med Christina Johansson. 

Hålla balansen från 2009

Trots att jag inte hade målat så länge tycker jag ändå att jag hade hittat en stil som passade mig och som jag fortfarande känner igen mig i.

Återvinningstavlor på rad från 2009
Det var också då jag började måla mina återvinningstavlor som jag sedan fortsatte med under flera år. Det var små kvadratiska målningar på kartong med inslag av återvinningsmaterial. Jag använde tidningsurklipp, gamla dukrester, sönderrivna böcker, plåtburkar, knappar och broderigarn. De var väldigt roliga att göra och såldes snabbt på utställningarna.

Greta och Sonia målar 2009
Mira hjälper till med posering 2009

Men hur i hela friden hade jag tid att måla? Tjejerna var ju så små! Sonia var ett tvåårigt yrväder, Greta var bara fyra och Mira fyllde nio det året. Många inlägg på bloggen handlade om hur vi skapade tillsammans men också hur jag brottades med att hitta tid till eget måleri.

När jag ser tillbaka på bilderna så känns tio år som en evighet. Visst är mycket sig fortfarande likt. Jag målar och ställer ut utan att egentligen hinna, och tjejerna är sig lika även om de är äldre. Men mycket har också ändrats. Jag är inte samma person idag som jag var då.

Det ska bli spännande att se vad som händer de kommande tio åren.


Måla med akryl eller äggoljetempera?

Jordpigment från boken Jordens färg
Jag målar oftast med akrylfärg. Det började jag med när tjejerna var små och jag var rädd för att de skulle peta på målningar som ännu inte torkat. Innan dess var det bara oljefärg som gällde. Under hela konstlinjen och därefter funderade jag inte på att använda något annat. Och nu efter mer än tio års måleri med akrylfärg har jag svårt att släppa den färgen. Den passar mitt temperament. Jag behöver inte vänta på långa torktider, använda farliga lösningsmedel eller tänka på hur jag målar så färgen inte spricker. Akrylen torkar snabbt och jag kan måla många lager direkt efter varandra. Och jag gillar ju verkligen att måla lager på lager!

Men ändå. Den senaste tiden har jag börjat fundera över om jag inte skulle byta ut akrylen mot äggoljetempera. Främst för miljöns skull. Men eftersom jag aldrig gör något utan att läsa på en hel del först, så har jag letat information om hur äggoljetempera kan användas i konstmåleri. Och jag hittar i princip ingenting! Det finns en hel del att läsa om äggoljetempera som väggfärg eller snickerifärg, men det kräver ju en helt annan teknik.
Jordens färg, om jordpigment i äggoljetempera av Milis Ivarsson och Frida Hafvenstein
Den enda bok jag har hittat som beskriver äggoljetempera ordentligt är Jordens färg av Milis Ivarsson och Frida Hafvenstein. Boken är en riktig bibel när det gäller äggoljetempera, men även om den är inspirerande så fokuserar den också på hus, rum och möbler. Endast ett litet avsnitt behandlar konstmåleri men där sägs egentligen bara att det är bäst att experimentera sig fram. Och jag som helst vill veta allt på en gång!

Går det till exempel att måla på min vanliga grundade linneduk eller måste jag använda särskild grundfärg? Ska jag använda kokt eller rå linolja (Det är olika bud beroende på vem man frågar)? Går färgen att blanda med varandra eller har pigmenten för olika egenskaper? Och vilka pigment är miljövänliga och vilka är skadliga? Jag tror inte att jag klarar mig med bara jordpigment. Det känns lite tråkigt att inte kunna få till klarare nyanser av till exempel grönt, cerise, orange eller gult. Behöver jag större utrymme för fler tavlor som ska torka? Och kanske ett eget kylskåp?

Varför ska jag alltid krångla till allt så mycket? Det är väl bara att köra igång och se hur det går!





Hemmafix och måleri


Ibland behövs det annat måleri än på duk. I helgen ägnar jag mig inte åt konst, utan åt att renovera vår hall som är i stort behov av en uppfräschning. Det syns kanske inte riktigt på bilden här ovanför, men panelen som vi satte dit när vi flyttade in har gulnat, spruckit och på vissa ställen blivit tuggad av små hundtänder. Jag har tänkt fixa till det så länge och inte kommit till skott, men nu är det dags. 


I hallen har vi också en skohylla och en hatthylla från Ikea som målats in i samma färg som väggen. De utstickande hörnen var extra lockande att tugga på för vår förra hund Måns. Märta har som tur är inte haft några tendenser att tugga på möbler så nu finns det inga ursäkter att ha det så här längre. Hatthyllan har av naturliga skäl inga bitmärken men några krokar sitter löst och andra saknas helt. Så irriterande.


Även dörrfodret runt ytterdörren är tuggat och golvlisten är för kort. Vi har varit på väg att byta den golvlisten flera gånger men det har av någon anledning inte blivit av. Det är inte klokt vad man blir hemmablind! Varför har vi inte gjort något åt det här tidigare?


Även belysningen behöver bli bättre. I taket sitter två billiga taklampor från Ikea. De var en nödlösning redan från början eftersom vi inte visste vilka lampor vi ville ha och jag har aldrig varit riktigt nöjd med dem. Ljuset går inte att rikta på något bra sätt och lamporna går sönder hela tiden. Vi har beställt nya som ska hämtas nästa vecka. Jag håller tummarna för att de ska bli så bra som jag tror.

Innan allt är färdigt ska jag också måla en garderob och en byrå och byta knoppar på dem, sy ett draperi in till matrummet och fixa någon form av mysbelysning. Det kan alltså att ta ett tag innan det kommer några efterbilder, men det gör ingenting. Nu har jag ju i alla fall börjat.