Vila eller hårt arbete?

I soffan med en filt och en god bok - och en liten Märta som tittar på!
Den här söndagen var som gjord för att ligga i soffan med en yllefilt och en bra bok. Så det är vad jag har gjort i stort sett hela dagen. I går firade vi yngsta och mellersta dottern som fyllde år i veckan och idag är jag trött. Jag borde måla, men det finns ingen lust eller ork till det. Och det är okej. Jag har en utställning inbokad i påsk så det är ingen risk att jag släpper taget helt. En liten återhämtningspaus kan jag dock tillåta mig.

Boken jag läser just nu är Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar, som vi ska diskutera i vår bokcirkel om någon vecka. Jag tycker om den, men har inte riktigt kommit in i den förrän nu, även om halva boken är läst. Läsandet har varit för sporadiskt och jag har ofta somnat ifrån den på kvällarna. Det behövs sammanhängande lästid för att förstå sig på vissa böcker. Nu ser jag fram emot resten.

Kanske behöver jag inte ha så värst dåligt samvete över uteblivet måleri ändå, för böcker har alltid varit en stor inspirationskälla för mig. Bilder jag får i huvudet när jag läser flyttar ut på duken och sparade citat kan återanvändas som titlar på nya målningar. Åtminstone två hela utställningar har haft sin upprinnelse i böcker jag har läst och som har väckt någon fundering som jag har känt mig manad att arbeta vidare med.

Så egentligen kan man säga att jag har arbetat hårt med att leta inspiration till kommande måleri. Ingen latmask här inte!


Att det ska vara så svårt ibland...

Utskrifter av tidigare bilder


Min skrivare som jag gör mina konsttryck på har krånglat i flera år. Varenda gång jag ska skriva ut måste jag ta bort och lägga till skrivaren på nytt på datorn för att det ska fungera. Ofta lägger den av mitt i en utskrift och jag måste börja om från början. Det går åt mycket papper och bläck i onödan och det är så vansinnigt irriterande. Jag har funderat över om jag ska sluta med konsttrycken, eller om jag ska satsa på att köpa en nyare och bättre variant som inte krånglar lika mycket.

Förra helgen spårade det ur helt och det gick inte att få till någon kontakt mellan dator och skrivare hur mycket jag än försökte. Och jag behövde verkligen skriva ut några bilder till en ansökan jag ska skicka in. Efter att ha läst några tester på nätet bestämde jag mig för att beställa en ny skrivare och kassera den gamla, men eftersom jag hade lite bråttom tänkte jag att jag ändå kunde göra ett sista försök med att koppla ihop dator och skrivare med en ny usb-sladd...

Varför har jag inte gjort det tidigare?

Min bästa kompis just nu

Skrivaren fungerar nu klockrent och jag har sparat ganska många tusenlappar på att köpa en sladd för 79 kr. Och jag blir alldeles lycklig när jag trycker på skriv-ut-knappen och den sätter igång direkt. Inga fler blinkande felmeddelanden.

Att det ska vara så svårt att få ändan ur vagnen ibland. Det här hade jag ju kunnat räkna ut för flera år sedan.




Jag har tappat farten innan jag ens har börjat

Jag är jättebra på att sätta igång projekt. Planera i förväg, drömma om slutresultatet och börja riva väggar, tak och tapeter. Tyvärr är jag mycket sämre på att slutföra det jag har påbörjat. Det är mycket tråkigare att skruva fast handtag, måla den där sista listbiten, skruva upp hyllor och hänga tavlor.

I nya teverummet uppe har jag lagt av nästan innan jag har kommit igång. Maken har målat tak och golv och nu är det min tur att måla väggar och dörrar, men det går så sakta. I dag har jag rivit ner tapeter i halva rummet (trodde att det skulle gå att måla direkt på dem men de satt för dåligt) men det tar emot att börja spackla även om det inte är särskilt mycket. Förra helgen målade jag ett varv på dörren in till Gretas rum, men det behövs ett varv till, och sedan är det tre dörrar till. Suck.

I vanliga fall tycker jag att sådant här är roligt, men nu finns det tusen saker jag hellre skulle vilja göra. Och samtidigt finns rummet där och stjäl min energi så fort jag kliver upp för trappan. Det går liksom inte att komma undan.

Jag behöver göra ett ryck. Så här vill jag inte ha det längre (vi började riva väggarna i april!). Nästa vecka är det höstlov och veckan därefter fyller Greta och Sonia år. Då ska banne mig rummet vara färdigt. Med handtag, lister, hyllor och tavlor på plats.

Det går inte att utvecklas om man inte försöker, eller?

Det har varit en hektisk vecka på jobbet och här hemma. Jag har inte alls hunnit med allt jag ville (och behövde) göra och det märks så tydligt hur stressen smittar av sig på duken. För hur stressad jag än är så vägrar jag hoppa över måleriet. Har jag bestämt mig för att avsätta åtminstone lite tid varje helg så gör jag det. Jag vet hur lätt det är att komma ur rutinen, och det är så jobbigt att börja om igen.

Den här helgen har det dock bara blivit kladd. Jag har haft tankarna på annat håll och fokuserat alltför mycket på att det snabbt skulle bli ett resultat. Det fungerar inte. Jag behöver vara här och nu och känna att jag har all tid i världen att leka med färgerna utan att det måste bli någonting. Ofta får jag den känslan när jag går in i målarrummet oavsett hur mycket annat jag har att göra, men inte den här helgen.

Jag försöker intala mig att varje penseldrag ändå leder framåt, att det inte går att utvecklas om man inte försöker, men det är lite svårt idag när allt känns som skräp. Kanske kan jag förstå det i morgon.

Stenciler i måleriet


Stenciler på gång
Det är så skönt nu när jag har flyttat in ett bord i mitt målarrum, så att jag kan sitta och jobba med annat än bara måleri vid staffliet. Idag har jag plockat fram skalpell och skärmatta för att tillverka stenciler med olika mönster. Jag har en idé som jag har grubblat på hela veckan. Än så länge är det bara en ofärdig tanke, men jag kan inte riktigt släppa den. Det handlar bland annat om att göra en serie små målningar på samma tema och med återkommande mönster. 

Jag måste testa lite till innan jag visar resultatet, men hittills känns det som om det kommer att bli bra. Mitt tålamod brukar tryta när jag ska göra flera målningar i en serie, men med hjälp av stenciler går det snabbare och jag behöver inte peta så mycket i varje målning. Eller tänka. Och det är bra för mig. Jag behöver fokusera på att låta måleriet vara kravlöst och lustfyllt. Då brukar det bli ett bra resultat också.

Om man börjar i ett hörn...

Provmålade färgfält på väggen i nya teverummet. Dörren in till Gretas nya rum är fortfarande omålad och saknar handtag...
Det har gått ett år sedan jag flyttade min ateljé från övervåningen ner till ett rum i anslutning till matrummet. Anledningen till flytten var att planlösningen där uppe var lite konstig. Vi hade satt upp väggar för att skapa fler sovrum när barnen var små, men det var snabba budgetlösningar som inte blev särskilt bra, och med äldre barn förändras behoven. Gretas rum var litet och svårmöblerat och tjejerna saknade ett gemensamt teverum på övervåningen. 

Renoveringen har gått sakta men nu är det mesta av själva bygget gjort där uppe. Väggar har rivits, en dörr har byggts igen och en annan har tagits upp. Gretas nya rum är målat och möblerat. En skrubb (eller walk-in-closet om du frågar Sonia) har kommit till mellan Sonias och Gretas rum, där jag ska förvara skrymmande målarmaterial och Sonia får ett hörn för sina kläder.

Det gemensamma teverummet har fått vänta lite. Vi har inte tänkt köpa så mycket nya möbler utan vill så lång det är möjligt använda de möbler vi redan har, men det betyder att det inte går att sätta igång i ett hörn utan att det påverkar resten av huset. I helgen tog vi äntligen tag i projektet och har flyttat runt möbler och prylar och känt efter hur vi vill ha det. Vi har knappt suttit ner alls, och är långt ifrån färdiga, men hittills känns det riktigt bra.

Vardagsrum och teverum på nedervåningen. Det saknas en bokhylla men i övrig känns det ganska trivsamt.
Allt det här hann vi med (inte undra på att jag är trött idag):

  • Flyttat hörnsoffa, fåtölj och soffbord från vardagsrummet nere till nya teverummet uppe
  • Flyttat soffa, två fåtöljer, soffbord och två bokhyllor med böcker från min ateljé till vardagsrummet nere.
  • Rensat ut fem stora papperspåsar med böcker som ska till loppis. 
  • Slaktat ett piano och slängt ut det från balkongen (fy sjutton vad tungt det var!)
  • Provmålat två olika nyanser väggfärg och bestämt oss för den ena.
  • Burit upp ett gammalt köksbord till ateljén/målarrummet (istället för soffmöblemanget) och målat bordsskivan vit. 
  • Flyttat två bokhyllor i ateljén och städat bland böckerna.
  • Sorterat ut en hel del skräp och dammsugit minst tusen gånger.

Utsikt över mitt målarrum från matrummet. 
Stafflihörnet har blivit renare och rymligare när bokhyllan bakom flyttades till en annan vägg. 

Bokhylleväggen får vara kvar men ett skrivbord har flyttat in. Lampan ligger på golvet eftersom bordsskivan är nymålad.


Jag drömmer fortfarande om att bygga en ateljé i ett separat hus på gården, men det fungerar faktiskt oväntat bra att hålla till här nere. Jag gillar närheten till övriga familjen och att allt är så lättillgängligt. Dessutom har vi tillräckligt mycket som måste fixas här inne. Det måste ju bli lite tid över att måla också.


Hur går det med e-kursen egentligen?

Nummer 2 av 30, utan titel än så länge, 40x40 cm
Jag har tidigare skrivit om e-kursen Fresh Paint som jag hoppade på i början av sommaren. Trettio nya målningar påbörjades och jag skrev att de säkert skulle bli färdiga snabbt med den takt jag hade. Riktigt så fort gick det inte. Nu är september över och jag har färdigställt två målningar av alla trettio.  Tjugoåtta kvar alltså.
Nummer 1 av 30, utan titel än så länge, 50x50 cm
Fast jag är inte alls missnöjd. Tvärtom. Två är mycket bättre än noll, och dessutom blev jag så inspirerad att jag målade en annan stor målning däremellan. En som inte hörde till den påbörjade serien. Och jag har inte tappat sugen än. Nummer tre av de trettio är redan påbörjad.