Vila eller hårt arbete?

I soffan med en filt och en god bok - och en liten Märta som tittar på!

Den här söndagen var som gjord för att ligga i soffan med en yllefilt och en bra bok. Så det är vad jag har gjort i stort sett hela dagen. I går firade vi yngsta och mellersta dottern som fyllde år i veckan och idag är jag trött. Jag borde måla, men det finns ingen lust eller ork till det. Och det är okej. Jag har en utställning inbokad i påsk så det är ingen risk att jag släpper taget helt. En liten återhämtningspaus kan jag dock tillåta mig.

Boken jag läser just nu är Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar, som vi ska diskutera i vår bokcirkel om någon vecka. Jag tycker om den, men har inte riktigt kommit in i den förrän nu, även om halva boken är läst. Läsandet har varit för sporadiskt och jag har ofta somnat ifrån den på kvällarna. Det behövs sammanhängande lästid för att förstå sig på vissa böcker. Nu ser jag fram emot resten.

Kanske behöver jag inte ha så värst dåligt samvete över uteblivet måleri ändå, för böcker har alltid varit en stor inspirationskälla för mig. Bilder jag får i huvudet när jag läser flyttar ut på duken och sparade citat kan återanvändas som titlar på nya målningar. Åtminstone två hela utställningar har haft sin upprinnelse i böcker jag har läst och som har väckt någon fundering som jag har känt mig manad att arbeta vidare med.

Så egentligen kan man säga att jag har arbetat hårt med att leta inspiration till kommande måleri. Ingen latmask här inte!

Att det ska vara så svårt ibland...

Utskrifter av tidigare bilder

Min skrivare som jag gör mina konsttryck på har krånglat i flera år. Varenda gång jag ska skriva ut måste jag ta bort och lägga till skrivaren på nytt på datorn för att det ska fungera. Ofta lägger den av mitt i en utskrift och jag måste börja om från början. Det går åt mycket papper och bläck i onödan och det är så vansinnigt irriterande. Jag har funderat över om jag ska sluta med konsttrycken, eller om jag ska satsa på att köpa en nyare och bättre variant som inte krånglar lika mycket.

Förra helgen spårade det ur helt och det gick inte att få till någon kontakt mellan dator och skrivare hur mycket jag än försökte. Och jag behövde verkligen skriva ut några bilder till en ansökan jag ska skicka in. Efter att ha läst några tester på nätet bestämde jag mig för att beställa en ny skrivare och kassera den gamla, men eftersom jag hade lite bråttom tänkte jag att jag ändå kunde göra ett sista försök med att koppla ihop dator och skrivare med en ny usb-sladd...

Varför har jag inte gjort det tidigare?

Min bästa kompis just nu

Skrivaren fungerar nu klockrent och jag har sparat ganska många tusenlappar på att köpa en sladd för 79 kr. Och jag blir alldeles lycklig när jag trycker på skriv-ut-knappen och den sätter igång direkt. Inga fler blinkande felmeddelanden.

Att det ska vara så svårt att få ändan ur vagnen ibland. Det här hade jag ju kunnat räkna ut för flera år sedan.

Jag har tappat farten innan jag ens har börjat

Jag är jättebra på att sätta igång projekt. Planera i förväg, drömma om slutresultatet och börja riva väggar, tak och tapeter. Tyvärr är jag mycket sämre på att slutföra det jag har påbörjat. Det är mycket tråkigare att skruva fast handtag, måla den där sista listbiten, skruva upp hyllor och hänga tavlor.

I nya teverummet uppe har jag lagt av nästan innan jag har kommit igång. Maken har målat tak och golv och nu är det min tur att måla väggar och dörrar, men det går så sakta. I dag har jag rivit ner tapeter i halva rummet (trodde att det skulle gå att måla direkt på dem men de satt för dåligt) men det tar emot att börja spackla även om det inte är särskilt mycket. Förra helgen målade jag ett varv på dörren in till Gretas rum, men det behövs ett varv till, och sedan är det tre dörrar till. Suck.

I vanliga fall tycker jag att sådant här är roligt, men nu finns det tusen saker jag hellre skulle vilja göra. Och samtidigt finns rummet där och stjäl min energi så fort jag kliver upp för trappan. Det går liksom inte att komma undan.

Jag behöver göra ett ryck. Så här vill jag inte ha det längre (vi började riva väggarna i april!). Nästa vecka är det höstlov och veckan därefter fyller Greta och Sonia år. Då ska banne mig rummet vara färdigt. Med handtag, lister, hyllor och tavlor på plats.

Det går inte att utvecklas om man inte försöker, eller?

Det har varit en hektisk vecka på jobbet och här hemma. Jag har inte alls hunnit med allt jag ville (och behövde) göra och det märks så tydligt hur stressen smittar av sig på duken. För hur stressad jag än är så vägrar jag hoppa över måleriet. Har jag bestämt mig för att avsätta åtminstone lite tid varje helg så gör jag det. Jag vet hur lätt det är att komma ur rutinen, och det är så jobbigt att börja om igen.

Den här helgen har det dock bara blivit kladd. Jag har haft tankarna på annat håll och fokuserat alltför mycket på att det snabbt skulle bli ett resultat. Det fungerar inte. Jag behöver vara här och nu och känna att jag har all tid i världen att leka med färgerna utan att det måste bli någonting. Ofta får jag den känslan när jag går in i målarrummet oavsett hur mycket annat jag har att göra, men inte den här helgen.

Jag försöker intala mig att varje penseldrag ändå leder framåt, att det inte går att utvecklas om man inte försöker, men det är lite svårt idag när allt känns som skräp. Kanske kan jag förstå det i morgon.

Stenciler i måleriet

Stenciler på gång

Det är så skönt nu när jag har flyttat in ett bord i mitt målarrum, så att jag kan sitta och jobba med annat än bara måleri vid staffliet. Idag har jag plockat fram skalpell och skärmatta för att tillverka stenciler med olika mönster. Jag har en idé som jag har grubblat på hela veckan. Än så länge är det bara en ofärdig tanke, men jag kan inte riktigt släppa den. Det handlar bland annat om att göra en serie små målningar på samma tema och med återkommande mönster. 

Jag måste testa lite till innan jag visar resultatet, men hittills känns det som om det kommer att bli bra. Mitt tålamod brukar tryta när jag ska göra flera målningar i en serie, men med hjälp av stenciler går det snabbare och jag behöver inte peta så mycket i varje målning. Eller tänka. Och det är bra för mig. Jag behöver fokusera på att låta måleriet vara kravlöst och lustfyllt. Då brukar det bli ett bra resultat också.

Om man börjar i ett hörn...

Provmålade färgfält på väggen i nya teverummet. Dörren in till Gretas nya rum är fortfarande omålad och saknar handtag...

Det har gått ett år sedan jag flyttade min ateljé från övervåningen ner till ett rum i anslutning till matrummet. Anledningen till flytten var att planlösningen där uppe var lite konstig. Vi hade satt upp väggar för att skapa fler sovrum när barnen var små, men det var snabba budgetlösningar som inte blev särskilt bra, och med äldre barn förändras behoven. Gretas rum var litet och svårmöblerat och tjejerna saknade ett gemensamt teverum på övervåningen. 

Renoveringen har gått sakta men nu är det mesta av själva bygget gjort där uppe. Väggar har rivits, en dörr har byggts igen och en annan har tagits upp. Gretas nya rum är målat och möblerat. En skrubb (eller walk-in-closet om du frågar Sonia) har kommit till mellan Sonias och Gretas rum, där jag ska förvara skrymmande målarmaterial och Sonia får ett hörn för sina kläder.

Det gemensamma teverummet har fått vänta lite. Vi har inte tänkt köpa så mycket nya möbler utan vill så lång det är möjligt använda de möbler vi redan har, men det betyder att det inte går att sätta igång i ett hörn utan att det påverkar resten av huset. I helgen tog vi äntligen tag i projektet och har flyttat runt möbler och prylar och känt efter hur vi vill ha det. Vi har knappt suttit ner alls, och är långt ifrån färdiga, men hittills känns det riktigt bra.

Vardagsrum och teverum på nedervåningen. Det saknas en bokhylla men i övrig känns det ganska trivsamt.

Allt det här hann vi med (inte undra på att jag är trött idag):

• Flyttat hörnsoffa, fåtölj och soffbord från vardagsrummet nere till nya teverummet uppe
• Flyttat soffa, två fåtöljer, soffbord och två bokhyllor med böcker från min ateljé till vardagsrummet nere.
• Rensat ut fem stora papperspåsar med böcker som ska till loppis. 
• Slaktat ett piano och slängt ut det från balkongen (fy sjutton vad tungt det var!)
• Provmålat två olika nyanser väggfärg och bestämt oss för den ena.
• Burit upp ett gammalt köksbord till ateljén/målarrummet (istället för soffmöblemanget) och målat bordsskivan vit. 
• Flyttat två bokhyllor i ateljén och städat bland böckerna.
• Sorterat ut en hel del skräp och dammsugit minst tusen gånger.

Utsikt över mitt målarrum från matrummet. 

Stafflihörnet har blivit renare och rymligare när bokhyllan bakom flyttades till en annan vägg. 

Bokhylleväggen får vara kvar men ett skrivbord har flyttat in. Lampan ligger på golvet eftersom bordsskivan är nymålad.

Jag drömmer fortfarande om att bygga en ateljé i ett separat hus på gården, men det fungerar faktiskt oväntat bra att hålla till här nere. Jag gillar närheten till övriga familjen och att allt är så lättillgängligt. Dessutom har vi tillräckligt mycket som måste fixas här inne. Det måste ju bli lite tid över att måla också.

Hur går det med e-kursen egentligen?

Nummer 2 av 30, utan titel än så länge, 40x40 cm

Jag har tidigare skrivit om e-kursen Fresh Paint som jag hoppade på i början av sommaren. Trettio nya målningar påbörjades och jag skrev att de säkert skulle bli färdiga snabbt med den takt jag hade. Riktigt så fort gick det inte. Nu är september över och jag har färdigställt två målningar av alla trettio.  Tjugoåtta kvar alltså.

Nummer 1 av 30, utan titel än så länge, 50x50 cm

Fast jag är inte alls missnöjd. Tvärtom. Två är mycket bättre än noll, och dessutom blev jag så inspirerad att jag målade en annan stor målning däremellan. En som inte hörde till den påbörjade serien. Och jag har inte tappat sugen än. Nummer tre av de trettio är redan påbörjad.

Litteratur och konst med samma tema?

Vem är hon och vad bär hon på? 

Jag har så länge jag kan minnas funderat en hel del på att det finns så många människor i världen. Alla med sina egna familjer, jobb, rutiner, problem och glädjeämnen. Alla är mittpunkt i sin egen lilla eller stora värld. Och jag tänker då inte bara på människor långt bort, i andra delar av världen, utan också alldeles i närheten. I ett vanligt hyreshus i Sandviken rymmer varje fönster en helt egen värld som jag inte vet någonting om. Jag kan stå i en folksamling och förundras över hur många parallella berättelser som pågår samtidigt. För mig är det minst lika fascinerande och nästan ogreppbart som tanken om universums oändlighet.

Det är så lätt att tro att alla är ungefär som jag, att alla tänker som jag och brottas med liknande problem. Men så är det ju inte alls. Vi är alla så väldigt olika och bär på helt olika erfarenheter, tankar och känslor och det är viktigt att påminna sig själv om det ibland. Inte bara se till likheter som (åtminstone jag) gärna gör.

I mitt måleri är det ofta det här temat jag återkommer till. Människor (för det mesta kvinnor) som bär med sig olika saker. Ofta visat som ett mönster på kläderna eller någon form av skillnad mellan det yttre och det inre. Kvinnan på målningen här ovanför är bara ett exempel.

Testamente av Nina Wähä

Nyligen läste vi i vår bokcirkel Nina Wähäs senaste bok Testamente och jag tycker den beskriver liknande funderingar på ett fantastiskt sätt. Förutom det magiska språket så älskade jag berättelserna om de tolv (eller fjorton) syskonen Toimi. De är alla olika och bär på sin egen historia, sina egna tankar och sina egna orsaker till varför de handlar som de gör - trots att de är syskon och har uppfostrats av samma föräldrar. Eller med Nina Wähäs ord:

"Barn, trots att de är små, rymmer så stora världar inom sig. Även i det lilla nyfödda byltet är informationen tät, generna uppradade, från att ha varit i träda så länge, nu äntligen redo att börja gro.
   Allting kan du bli, tänker föräldrarna som tittar ner på det lilla underverket. Men det är inte sant. För ett barn kan bli många saker, men inte vad som helst. Inte allting. Så fort man föds börjar dörrarna stängas. " 

Tre varianter av samma målning

Jag är så glad över att jag har hittat en regelbundenhet i måleriet igen. Även om jag det är långt ifrån tillräckligt så ägnar jag åtminstone lite tid varje vecka åt att måla. Startsträckan är så mycket kortare när det inte var så länge sedan jag sist höll i penseln, och jag kan hela tiden ha en målning igång på staffliet. Det är underbart. Men också lite jobbigt. För vissa målningar tar längre tid än andra, och jag blir så frustrerad när jag inte hittar rätt direkt. Särskilt de gånger jag inte riktigt vet vad som fattas.

Målningen här ovanför var en sådan. Jag fick verkligen slita med figuren i mitten. Om jag inte varit så förtjust i bladverket, som gick väldigt snabbt att göra, hade jag nog målat över alltihop och börjat om från början. Men skam den som ger sig. Jag är ganska envis och till slut blev det ändå rätt.

Den första figuren målade jag utifrån ett foto jag rivit ur en gammal tidning. Det blev ganska bra först, men sedan petade jag alldeles för mycket och det blev alltför smutssvart och kladdigt.

Istället försökte jag ljusa upp och göra den lite gladare med ett ansikte ur fantasin. Efter att ha lämnat den några dagar tyckte jag att den här varianten var helt okej. Jag gillade prickarna och mönstret på hennes klänning, men det störde mig lite att det var för stort ljust fält runt hennes ansikte, och att jag inte visste vad hon tittade på. Vill hon därifrån eller vill hon stanna kvar?

Så till slut fick det bli en tredje variant. Lite större så att hon fyller ut hålet i bladverket, och påfyllt med växtlighet i rosa och ockratoner runt hennes ansikte. Och så blundar hon igen, precis som på den första bilden.

Nu känns den helt färdig och jag tänker inte göra en fjärde variant. Jag kan fortfarande bli lite irriterad på att mina damer blir alldeles för sockersöta, men just här känns det ändå helt okej. Hon har ett lugn som tilltalar mig och som passar ihop med resten av bilden.

Det känns så skönt när man kan släppa taget och gå vidare till nästa målning!

Olika sorters skapande

Min senaste målning som fortfarande inte har någon titel. Vad vill den säga?

Under långa perioder i mitt liv har jag ägnat mig åt annat skapande än måleriet. Jag har sytt lapptäcken, inredning och kläder, målat om och renoverat här hemma, fixat i trädgården och pysslat. Och i perioder kan jag längta mer efter den typen av aktiviteter än efter att stå framför staffliet. Det är mycket mer kravlöst att sy ett lapptäcke eller måla om en vägg. Jag behöver inte tänka så mycket, bara göra, och så blir det ett resultat jag tycker om.

Måleriet är mycket krångligare och mer krävande. Det blir inte alltid som jag vill på en gång. Och ändå går det inte att ersätta det mer krävande måleriet med annat. Går det alldeles för lång tid mellan stunderna i ateljén blir jag inte rolig att leva med. Jag blir sur, grinig och stressad. Ibland förstår jag inte varför jag känner som jag gör tills jag inser att det gått för lång tid utan att jag fått ur mig det jag bär på.

För det är vad det handlar om tror jag. Mitt behov av att sortera tillvaron, att förstå vad det är som snurrar runt i huvudet och få ner det på papper eller duk. Att skriva kan fungera lite på samma sätt, men inte riktigt. Måleriet är mer intuitivt och det kan ta ett tag innan jag själv förstår vad det är jag försöker säga. För att formulera mig i text måste jag vara tydligare från början. Jag måste veta vad jag vill uttrycka.

För mig fungerar det inte att byta ut en sorts skapande mot ett annat. Sömnad, inredning eller trädgårdsfixande är mer som ett komplement. Ett fritidsintresse. Måleriet är på allvar.

Kreativitet i trädgården

Före: en tom grusrundel framför huset

På sista dagen av förra året bestämde jag mig för att 2019 skulle bli året då jag spenderade mer tid utomhus. Och även om sommarens planerade vandring inte blev av på grund av en ond rygg, så har jag faktiskt ägnat mer tid i trädgården (jag har inga problem med att gräva och flytta tunga stenar konstigt nog). Förra året lade vi nytt grus på gårdsplanen utanför huset och ända sedan dess har jag tänkt fixa till den lilla rundeln vi har i mitten. Där växte från början rosor, kantnepeta och lammöron, men rosorna trivdes inte alls och frös bort i flera omgångar och när vi lade nytt grus grävde jag bort alla växter och flyttade stenkanten.

I juli i år hade jag äntligen tid att ta itu med projektet. Stenarna släpades fram igen och pusslades ihop till en kant runt rundeln. Egentligen hade jag tänkt köpa kantsten och göra det lite mer ordentligt, men sedan tänkte jag om. Jag gillar att använda det som finns, och de ojämna stenar vi har grävt upp passar alldeles utmärkt i vår i övrigt väldigt operfekta trädgård på landet.

Nyplanterat med gamla och nya växter

När kanten var färdig, jorden påfylld och det gamla rostiga fågelbadet placerat i mitten (återbruk även här - det står på en gammal uppochnedvänd parasollfot i betong), hade jag bråttom att fylla på med växter. En hastig tripp till närmaste plantskola i Sandviken gjorde mig dock besviken. Små och taniga plantor och väldigt litet urval. Jag kom i alla fall hem med två rosa bondpioner, tre plantor röd solhatt och tre rödbladiga alunrot. Som tur var hade kantnepetan och lammöronen som jag slängt ner i pallkragarna i köksträdgården klarat sig över vintern så att jag kunde flytta tillbaka dem.

Efter: Påfyllt med ännu fler växter och en järnställning

Katten Bosse håller mig sällskap i solen

Efter ett besök på underbara Mobackes Trädgårdscenter i Bollnäs kunde jag inte låta bli att fylla på med en solhatt till, och mörkbladig kärleksört. På samma resa hittade jag också en järnställning som fick byta ut det lilla fågelbadet som nästan försvann bland blommorna. Jag hade sådan tur att ställningen passade precis runt parasollfoten som hjälper till att hålla den stadig i den lösa jorden. Tanken är att plantera någon klätterväxt där också, fast det får nog vänta till nästa år. Jag kanske måste göra lite plats för den först...

Röd solhatt 

Mörkbladig kärleksört

Kantnepetan och solhatten drar till sig stora mängder fjärilar

De senaste dagarnas sommarvärme har lockat fram otroliga mängder fjärilar till rundeln och jag är så nöjd med hur den blev. Tidigare år har rundeln blommat i början av sommaren och sedan bara sett torr och tråkig ut. Nu är den fin under en längre period och jag älskar de lite starkare färgerna. Det är ren färglycka varje gång jag går förbi.

Jag är säker på att både färger och former från trädgårdsarbetet kommer att leta sig in i måleriet någon gång framöver.

Fresh Paint

Första lagret färg på sex nya målningar i kursen Fresh Paint

Före sommaren anmälde jag mig till e-kursen Fresh Paint för att kicka igång kreativiteten igen efter ett längre uppehåll i måleriet. Målet med kursen var egentligen att deltagarna skulle hitta sitt eget sätt att måla, en egen stil. Jag var inte på jakt efter en ny stil, men gillade tanken på att kursen inte gick ut på att kopiera någon annans arbete, och dessutom var det min tidigare favorit Flora Bowley som höll i den.

Instruktionerna var att utgå från 100 kvadratiska papper (ca 20x20 cm) för att kunna experimentera och leka utan krav på ett färdigt resultat. Kursen delades sedan in i sju olika serier, med olika inriktning och uppgifter. Varje serie kunde målas på nya kvadrater eller bygga på de tidigare målade bilderna.

Jag tycker bättre om att måla på duk och ville dessutom använda det jag hade hemma, så jag letade fram alla kvadratiska dukar jag hade liggande och hittade trettio stycken i olika storlekar från 20x20 cm till 50x50 cm. Det kändes som ett lagom antal och tanken på att färdigställa trettio målningar kändes väldigt lockande, trots att det tidigare inte har fungerat så bra för mig att måla på flera dukar samtidigt. Skam den som ger sig.

Fyra dukar med första lagret färg

Nu har jag gått igenom alla sju serierna -  på mitt eget sätt - och resultatet är kanske inte vad som förväntats. Jag fick bara till en färdig målning och jag har inte lärt mig något nytt. Ändå är jag riktigt nöjd. För jag fick en spark i baken precis som jag ville. Den senaste månaden har jag ägnat mycket mer tid åt måleriet än tidigare och det tar inte alls lika lång tid att komma igång när jag väl står framför staffliet.

Om jag fortsätter i den här takten dröjer det kanske inte alltför länge innan alla de trettio dukarna är färdigmålade.

Att hela tiden börja om

Nya målningar på gång

Just nu är jag i en period där jag har väldigt lite tid för måleriet (det blir ganska uppenbart om man tittar tillbaka på tidigare inlägg). Det är självvalt och jag har fullt av andra roliga, utmanande och utvecklande arbetsuppgifter, men om jag slutar måla helt mår jag inte bra. Jag blir stressad, sur och grinig. Därför försöker jag ändå ta mig tid att måla regelbundet, även om det aldrig känns tillräckligt. Vardagen snurrar ibland på så snabbt och jag behöver sortera intrycken och på något sätt få ut allt som snurrar runt inne i huvudet.

Min måleriprocess handlar lika mycket om att tänka, reflektera och sätta ord på tankarna, som att doppa penseln i färg. Ofta kommer måleriet först, intuitivt och utan en färdig plan för slutresultatet och sedan funderar jag över vad som hamnat på duken och varför. Men ibland tänker jag först. Jag funderar över vad jag vill säga, hur jag vill måla och var jag befinner mig just nu. Det gäller särskilt när jag har varit borta från måleriet ett tag, som ett sätt att ställa in fokus igen och komma i rätt sinnesstämning. Och det här är ett problem när målarstunderna kommer allt mer sällan. Jag måste hela tiden börjar om, formulera tankarna på nytt, hitta rätt känsla och komma in i målarbubblan. Det skulle vara skönt att få vara kvar därinne lite längre perioder ibland, men när det av olika anledningar inte fungerar så får man ta till visa knep.

Ett sådant knep som har hjälpt mig många gånger är att sätta ramar för skapandet. Antingen genom att hoppa på olika utmaningar, mina egna eller andras, eller genom att anmäla sig till en e-kurs av något slag. Det har jag gjort i sommar. Jag ska kicka igång min kreativa hjärna med någon annans ramar och det känns så lustfyllt redan. Under sex månader har jag tillgång till ett stort antal övningar, uppgifter, filmer och inspiration. Som vanligt tänker jag inte följa den slaviskt utan tar det jag vill ha och gör det på mitt sätt. Och jag har redan satt igång. Det är så kul!

Nånting måste hända

"Nånting måste hända", 46x55 cm, akryl på duk, Elin Folkesson

För två månader sedan dansade jag runt framför staffliet och lyssnade på Säkert. Jag hade just varit på en fantastisk konsert med henne på Kulturcentrum i Sandviken och var uppfylld av musiken. Och måleriet. Resultatet blev den här målningen som fick namn efter en av låtraderna. Nånting måste hända. Det var inte ett helt självklart val av titel, men jag tycker att hon ser ut att vänta på något och jag sjöng den meningen högt många gånger under tiden jag målade. Kanske har det påverkat.

Tyvärr var det inte så mycket mer som hände efter det. Åtminstone inte när det gäller måleriet. Jag har faktiskt inte ens försökt eftersom det är så mycket annat som kräver sitt den här tiden på året. Roliga saker. Som att åka till Gotland för första gången. Eller gå på after work med trevliga kollegor och se en fantastisk dansföreställning. Och avsluta bokcirkelåret på topp genom att läsa och diskutera Linnea Axelssons AEdnan.

Nu är jag så sugen på att bara stänga av omvärlden och helt gå upp i färgerna igen, men jag måste nog vänta lite till. Äldsta dottern tar studenten nästa vecka och det är en hel del att förbereda.

Men efter det!

Sitta fast och släppa taget

De senaste veckorna har jag helt tappat farten i måleriet. Jag har inte känt någon lust eller inspiration över huvud taget. Och det är inte så att jag inte har försökt. Varje vecka har jag suttit framför staffliet, testat färger, former och nya idéer, men utan resultat. Jag har så många påbörjade målningar som inte har kommit längre än till det första lagret färg.

Vanligtvis påverkas jag inte så mycket av en period med bristande inspiration. Jag brukar alltid kunna jobba mig igenom det och hitta lusten så småningom, men så här trögt har det inte varit på länge. Kanske beror det på att jag har varit lite småsjuk på sistone, kanske på att jag har lagt mycket energi på mitt jobb som kultursamordnare, men framför allt tror jag att det beror på att jag tänker för mycket. Som vanligt.

Efter utställningen i november kände jag ett behov av att tänka nytt och stort. Jag hade så många idéer om vad och hur jag ville måla. Jag ville vara mer genomtänkt och sammanhängande, planera i förväg istället för att måla intuitivt och vara mer miljövänlig genom att byta från akryl till äggoljetempera. Och sedan blev det ingenting.

I veckan fick jag två påminnelser om varför jag målar, och vad jag behöver göra för att få tillbaka den där lustkänslan igen. Den första påminnelsen fick jag på en personalvisning av en ny utställning på Konsthallen där jag jobbar. Konstnären berättade om sin process och hur hon utforskade vatten och is genom stora kolteckningar i en helt egen teknik. Hela utställningen byggde på forskning om klimatet men hennes utforskande arbetssätt var det som fångade mig. Att ge sig själv tid att prova, misslyckas, återanvända och se vad som händer.

Den andra påminnelsen fick jag idag när jag slötittade på instagram. En av mina tidigare inspirationskällor hade publicerat en bild med en text om vikten av att släppa taget, att inte planera eller döma eller tänka så mycket. Det var inte världens bästa bild eller text, men just idag så hamnade den helt rätt.

Alla mina planer, tankar, idéer och drömmar om måleriet tänker jag lägga åt sidan ett tag. Nu ska jag vara helt planlös, bara vara och göra utan tanke på resultatet. Det känns så befriande. Och enkelt! Det här är ju inte någon nyhet för mig egentligen. Det är här jag hamnar hela tiden. I mitt eget huvud. Kanske kan jag komma ihåg det lite längre nu.

För tio år sedan

Utställning på Galleri Galaxen 2009

Vad gjorde jag för tio år sedan? Det är nästan omöjligt att inte fundera över det när alla sociala medier svämmar över av bilder på folks #tenyearchallenge. En tillbakablick i min gamla blogg ger svar. Tänk vad nytt måleriet var för mig då och vad mycket som har hänt sedan dess!

En nervös utställare på vernissagedagen

För tio år sedan hade jag min allra första utställning i Umeå på Paletten Konst & Ram. Jag visste inte alls vad jag höll på med, och var riktigt nervös men det blev en trevlig tillställning som gav mersmak. 

Senare samma år hade jag min andra utställning på Galleri Galaxen i Sandviken tillsammans med Christina Johansson. 

Hålla balansen från 2009

Trots att jag inte hade målat så länge tycker jag ändå att jag hade hittat en stil som passade mig och som jag fortfarande känner igen mig i.

Återvinningstavlor på rad från 2009

Det var också då jag började måla mina återvinningstavlor som jag sedan fortsatte med under flera år. Det var små kvadratiska målningar på kartong med inslag av återvinningsmaterial. Jag använde tidningsurklipp, gamla dukrester, sönderrivna böcker, plåtburkar, knappar och broderigarn. De var väldigt roliga att göra och såldes snabbt på utställningarna.

Greta och Sonia målar 2009

Mira hjälper till med posering 2009

Men hur i hela friden hade jag tid att måla? Tjejerna var ju så små! Sonia var ett tvåårigt yrväder, Greta var bara fyra och Mira fyllde nio det året. Många inlägg på bloggen handlade om hur vi skapade tillsammans men också hur jag brottades med att hitta tid till eget måleri.

När jag ser tillbaka på bilderna så känns tio år som en evighet. Visst är mycket sig fortfarande likt. Jag målar och ställer ut utan att egentligen hinna, och tjejerna är sig lika även om de är äldre. Men mycket har också ändrats. Jag är inte samma person idag som jag var då.

Det ska bli spännande att se vad som händer de kommande tio åren.

Måla med akryl eller äggoljetempera?

Jordpigment från boken Jordens färg

Jag målar oftast med akrylfärg. Det började jag med när tjejerna var små och jag var rädd för att de skulle peta på målningar som ännu inte torkat. Innan dess var det bara oljefärg som gällde. Under hela konstlinjen och därefter funderade jag inte på att använda något annat. Och nu efter mer än tio års måleri med akrylfärg har jag svårt att släppa den färgen. Den passar mitt temperament. Jag behöver inte vänta på långa torktider, använda farliga lösningsmedel eller tänka på hur jag målar så färgen inte spricker. Akrylen torkar snabbt och jag kan måla många lager direkt efter varandra. Och jag gillar ju verkligen att måla lager på lager!

Men ändå. Den senaste tiden har jag börjat fundera över om jag inte skulle byta ut akrylen mot äggoljetempera. Främst för miljöns skull. Men eftersom jag aldrig gör något utan att läsa på en hel del först, så har jag letat information om hur äggoljetempera kan användas i konstmåleri. Och jag hittar i princip ingenting! Det finns en hel del att läsa om äggoljetempera som väggfärg eller snickerifärg, men det kräver ju en helt annan teknik.

Jordens färg, om jordpigment i äggoljetempera av Milis Ivarsson och Frida Hafvenstein

Den enda bok jag har hittat som beskriver äggoljetempera ordentligt är Jordens färg av Milis Ivarsson och Frida Hafvenstein. Boken är en riktig bibel när det gäller äggoljetempera, men även om den är inspirerande så fokuserar den också på hus, rum och möbler. Endast ett litet avsnitt behandlar konstmåleri men där sägs egentligen bara att det är bäst att experimentera sig fram. Och jag som helst vill veta allt på en gång!

Går det till exempel att måla på min vanliga grundade linneduk eller måste jag använda särskild grundfärg? Ska jag använda kokt eller rå linolja (Det är olika bud beroende på vem man frågar)? Går färgen att blanda med varandra eller har pigmenten för olika egenskaper? Och vilka pigment är miljövänliga och vilka är skadliga? Jag tror inte att jag klarar mig med bara jordpigment. Det känns lite tråkigt att inte kunna få till klarare nyanser av till exempel grönt, cerise, orange eller gult. Behöver jag större utrymme för fler tavlor som ska torka? Och kanske ett eget kylskåp?

Varför ska jag alltid krångla till allt så mycket? Det är väl bara att köra igång och se hur det går!

Hemmafix och måleri

Ibland behövs det annat måleri än på duk. I helgen ägnar jag mig inte åt konst, utan åt att renovera vår hall som är i stort behov av en uppfräschning. Det syns kanske inte riktigt på bilden här ovanför, men panelen som vi satte dit när vi flyttade in har gulnat, spruckit och på vissa ställen blivit tuggad av små hundtänder. Jag har tänkt fixa till det så länge och inte kommit till skott, men nu är det dags. 

I hallen har vi också en skohylla och en hatthylla från Ikea som målats in i samma färg som väggen. De utstickande hörnen var extra lockande att tugga på för vår förra hund Måns. Märta har som tur är inte haft några tendenser att tugga på möbler så nu finns det inga ursäkter att ha det så här längre. Hatthyllan har av naturliga skäl inga bitmärken men några krokar sitter löst och andra saknas helt. Så irriterande.

Även dörrfodret runt ytterdörren är tuggat och golvlisten är för kort. Vi har varit på väg att byta den golvlisten flera gånger men det har av någon anledning inte blivit av. Det är inte klokt vad man blir hemmablind! Varför har vi inte gjort något åt det här tidigare?

Även belysningen behöver bli bättre. I taket sitter två billiga taklampor från Ikea. De var en nödlösning redan från början eftersom vi inte visste vilka lampor vi ville ha och jag har aldrig varit riktigt nöjd med dem. Ljuset går inte att rikta på något bra sätt och lamporna går sönder hela tiden. Vi har beställt nya som ska hämtas nästa vecka. Jag håller tummarna för att de ska bli så bra som jag tror.

Innan allt är färdigt ska jag också måla en garderob och en byrå och byta knoppar på dem, sy ett draperi in till matrummet och fixa någon form av mysbelysning. Det kan alltså att ta ett tag innan det kommer några efterbilder, men det gör ingenting. Nu har jag ju i alla fall börjat.

Nytt galleri och webbutik

Min webbutik med originalkonst och konsttryck: www.elinfolkesson.quickbutik.com

De senaste åren har jag haft en webbutik där jag har sålt konsttryck. Jag har inte lagt så mycket energi på den, utan mest haft den som en sida att hänvisa till när jag får frågor om jag har någon konst till salu. Från början lade jag inte in originalmålningar där, utan hade dem på en egen sida på min blogg. Varför vet jag inte riktigt. Jag tänkte nog att det var krångligt med frakten, men det är det ju egentligen inte, så strax innan jul insåg jag att det är bättre att ha allt samlat på ett ställe. I samma veva fick jag ett meddelande om att den sida jag använde till webbutiken skulle läggas ned. Så typiskt.

Galleri på nätet

Jag grubblade ett tag över hur jag skulle göra. Valet stod mellan att flytta webbutiken till en annan sida som kostar lite mer men där jag får hjälp med design, funktion och betallösningar, eller sköta allt själv via min befintliga hemsida. Och jag valde att ta kostnaden och flytta till en ny sida. Åtminstone på prov.

Just nu finns bara tre originalmålningar och några konsttryck inlagda, det är de enda jag har kvar här hemma förutom tre större målningar som jag ska lägga in idag. Min tanke är dock att jag ska fylla på med nytt under våren. Jag har inga konstutställningar inplanerade det här året så webbutiken kommer att bli mitt galleri. För den som vill se målningarna i verkligheten finns alltid möjligheten att komma hit och titta. Bara man hör av sig först.

Webbutiken är än så länge ganska enkel, texter och bilder skulle jag behöva fila lite mer på, men alla viktiga funktioner ska finnas. Det går att betala med kort eller faktura och frakten är fri. Och så är det naturligtvis bara att höra av sig om det uppstår några frågor eller funderingar. Välkomna in!

Bilder som berättar

Ferrante-bilder eller Mellanrum II och IV?

Inför utställningen på Galleri K i november målade jag en serie bilder på samma tema. Jag kallade dem Mellanrum I-IV efter att ha bett om titelförslag på instagram. Jag skrev också om måleriprocessen i flera inlägg där jag bland annat funderade över var bilderna kom ifrån och vad de ville säga.

På vernissagen var det en köpare som tyckte att jag borde döpa om serien till Min fantastiska väninna efter Elena Ferrantes bokserie, och höja priset till det dubbla. Senare samma dag var det en till besökare som gjorde samma koppling. Även om jag inte alls hade den tanken när jag målade dem, så kan jag faktiskt hålla med. Jag har läst böckerna och tyckte mycket om dem och vill gärna se teveserien som är aktuell nu. Och vem vet var inspirationen kommer ifrån? Kanske var det lite Ferrante som snurrade omkring i mitt huvud under tiden jag målade. Hursomhelst så lever namnet kvar i mig och jag kommer troligtvis alltid att tänka på dem som Ferrante-bilderna.

"Mellanrum I", 30x30 cm, akryl på duk, till salu i webbutiken

Tre av de fyra målningarna är sålda, men inte den första i serien. Den fick en alldeles egen berättelse av en besökare på vernissagen. Hon såg en dotter som är på väg att lämna sin mamma. Dottern är flickan i ljus klänning. Hon har blicken lyft och kroppen halvt bortvänd. Kvinnan i mörk klänning är modern som med blicken sänkt och armarna passivt hängande sörjer att dottern är på väg bort från henne. Fin tolkning tycker jag. Särskilt med tanke på prickarna som ändå visar att de hör ihop.

Jag älskar verkligen att höra vad andra människor ser i mina bilder. Det gör att jag kan se på dem med nya ögon och att de kan berätta nya historier även för mig.