De senaste veckorna har jag helt tappat farten i måleriet. Jag har inte känt någon lust eller inspiration över huvud taget. Och det är inte så att jag inte har försökt. Varje vecka har jag suttit framför staffliet, testat färger, former och nya idéer, men utan resultat. Jag har så många påbörjade målningar som inte har kommit längre än till det första lagret färg.
Vanligtvis påverkas jag inte så mycket av en period med bristande inspiration. Jag brukar alltid kunna jobba mig igenom det och hitta lusten så småningom, men så här trögt har det inte varit på länge. Kanske beror det på att jag har varit lite småsjuk på sistone, kanske på att jag har lagt mycket energi på mitt jobb som kultursamordnare, men framför allt tror jag att det beror på att jag tänker för mycket. Som vanligt.
Efter utställningen i november kände jag ett behov av att tänka nytt och stort. Jag hade så många idéer om vad och hur jag ville måla. Jag ville vara mer genomtänkt och sammanhängande, planera i förväg istället för att måla intuitivt och vara mer miljövänlig genom att byta från akryl till äggoljetempera. Och sedan blev det ingenting.
I veckan fick jag två påminnelser om varför jag målar, och vad jag behöver göra för att få tillbaka den där lustkänslan igen. Den första påminnelsen fick jag på en personalvisning av en ny utställning på Konsthallen där jag jobbar. Konstnären berättade om sin process och hur hon utforskade vatten och is genom stora kolteckningar i en helt egen teknik. Hela utställningen byggde på forskning om klimatet men hennes utforskande arbetssätt var det som fångade mig. Att ge sig själv tid att prova, misslyckas, återanvända och se vad som händer.
Den andra påminnelsen fick jag idag när jag slötittade på instagram. En av mina tidigare inspirationskällor hade publicerat en bild med en text om vikten av att släppa taget, att inte planera eller döma eller tänka så mycket. Det var inte världens bästa bild eller text, men just idag så hamnade den helt rätt.
Alla mina planer, tankar, idéer och drömmar om måleriet tänker jag lägga åt sidan ett tag. Nu ska jag vara helt planlös, bara vara och göra utan tanke på resultatet. Det känns så befriande. Och enkelt! Det här är ju inte någon nyhet för mig egentligen. Det är här jag hamnar hela tiden. I mitt eget huvud. Kanske kan jag komma ihåg det lite längre nu.
