Hur går det med e-kursen egentligen?

Nummer 2 av 30, utan titel än så länge, 40x40 cm

Jag har tidigare skrivit om e-kursen Fresh Paint som jag hoppade på i början av sommaren. Trettio nya målningar påbörjades och jag skrev att de säkert skulle bli färdiga snabbt med den takt jag hade. Riktigt så fort gick det inte. Nu är september över och jag har färdigställt två målningar av alla trettio.  Tjugoåtta kvar alltså.

Nummer 1 av 30, utan titel än så länge, 50x50 cm

Fast jag är inte alls missnöjd. Tvärtom. Två är mycket bättre än noll, och dessutom blev jag så inspirerad att jag målade en annan stor målning däremellan. En som inte hörde till den påbörjade serien. Och jag har inte tappat sugen än. Nummer tre av de trettio är redan påbörjad.

Litteratur och konst med samma tema?

Vem är hon och vad bär hon på? 

Jag har så länge jag kan minnas funderat en hel del på att det finns så många människor i världen. Alla med sina egna familjer, jobb, rutiner, problem och glädjeämnen. Alla är mittpunkt i sin egen lilla eller stora värld. Och jag tänker då inte bara på människor långt bort, i andra delar av världen, utan också alldeles i närheten. I ett vanligt hyreshus i Sandviken rymmer varje fönster en helt egen värld som jag inte vet någonting om. Jag kan stå i en folksamling och förundras över hur många parallella berättelser som pågår samtidigt. För mig är det minst lika fascinerande och nästan ogreppbart som tanken om universums oändlighet.

Det är så lätt att tro att alla är ungefär som jag, att alla tänker som jag och brottas med liknande problem. Men så är det ju inte alls. Vi är alla så väldigt olika och bär på helt olika erfarenheter, tankar och känslor och det är viktigt att påminna sig själv om det ibland. Inte bara se till likheter som (åtminstone jag) gärna gör.

I mitt måleri är det ofta det här temat jag återkommer till. Människor (för det mesta kvinnor) som bär med sig olika saker. Ofta visat som ett mönster på kläderna eller någon form av skillnad mellan det yttre och det inre. Kvinnan på målningen här ovanför är bara ett exempel.

Testamente av Nina Wähä

Nyligen läste vi i vår bokcirkel Nina Wähäs senaste bok Testamente och jag tycker den beskriver liknande funderingar på ett fantastiskt sätt. Förutom det magiska språket så älskade jag berättelserna om de tolv (eller fjorton) syskonen Toimi. De är alla olika och bär på sin egen historia, sina egna tankar och sina egna orsaker till varför de handlar som de gör - trots att de är syskon och har uppfostrats av samma föräldrar. Eller med Nina Wähäs ord:

"Barn, trots att de är små, rymmer så stora världar inom sig. Även i det lilla nyfödda byltet är informationen tät, generna uppradade, från att ha varit i träda så länge, nu äntligen redo att börja gro.
   Allting kan du bli, tänker föräldrarna som tittar ner på det lilla underverket. Men det är inte sant. För ett barn kan bli många saker, men inte vad som helst. Inte allting. Så fort man föds börjar dörrarna stängas. " 

Tre varianter av samma målning

Jag är så glad över att jag har hittat en regelbundenhet i måleriet igen. Även om jag det är långt ifrån tillräckligt så ägnar jag åtminstone lite tid varje vecka åt att måla. Startsträckan är så mycket kortare när det inte var så länge sedan jag sist höll i penseln, och jag kan hela tiden ha en målning igång på staffliet. Det är underbart. Men också lite jobbigt. För vissa målningar tar längre tid än andra, och jag blir så frustrerad när jag inte hittar rätt direkt. Särskilt de gånger jag inte riktigt vet vad som fattas.

Målningen här ovanför var en sådan. Jag fick verkligen slita med figuren i mitten. Om jag inte varit så förtjust i bladverket, som gick väldigt snabbt att göra, hade jag nog målat över alltihop och börjat om från början. Men skam den som ger sig. Jag är ganska envis och till slut blev det ändå rätt.

Den första figuren målade jag utifrån ett foto jag rivit ur en gammal tidning. Det blev ganska bra först, men sedan petade jag alldeles för mycket och det blev alltför smutssvart och kladdigt.

Istället försökte jag ljusa upp och göra den lite gladare med ett ansikte ur fantasin. Efter att ha lämnat den några dagar tyckte jag att den här varianten var helt okej. Jag gillade prickarna och mönstret på hennes klänning, men det störde mig lite att det var för stort ljust fält runt hennes ansikte, och att jag inte visste vad hon tittade på. Vill hon därifrån eller vill hon stanna kvar?

Så till slut fick det bli en tredje variant. Lite större så att hon fyller ut hålet i bladverket, och påfyllt med växtlighet i rosa och ockratoner runt hennes ansikte. Och så blundar hon igen, precis som på den första bilden.

Nu känns den helt färdig och jag tänker inte göra en fjärde variant. Jag kan fortfarande bli lite irriterad på att mina damer blir alldeles för sockersöta, men just här känns det ändå helt okej. Hon har ett lugn som tilltalar mig och som passar ihop med resten av bilden.

Det känns så skönt när man kan släppa taget och gå vidare till nästa målning!

Olika sorters skapande

Min senaste målning som fortfarande inte har någon titel. Vad vill den säga?

Under långa perioder i mitt liv har jag ägnat mig åt annat skapande än måleriet. Jag har sytt lapptäcken, inredning och kläder, målat om och renoverat här hemma, fixat i trädgården och pysslat. Och i perioder kan jag längta mer efter den typen av aktiviteter än efter att stå framför staffliet. Det är mycket mer kravlöst att sy ett lapptäcke eller måla om en vägg. Jag behöver inte tänka så mycket, bara göra, och så blir det ett resultat jag tycker om.

Måleriet är mycket krångligare och mer krävande. Det blir inte alltid som jag vill på en gång. Och ändå går det inte att ersätta det mer krävande måleriet med annat. Går det alldeles för lång tid mellan stunderna i ateljén blir jag inte rolig att leva med. Jag blir sur, grinig och stressad. Ibland förstår jag inte varför jag känner som jag gör tills jag inser att det gått för lång tid utan att jag fått ur mig det jag bär på.

För det är vad det handlar om tror jag. Mitt behov av att sortera tillvaron, att förstå vad det är som snurrar runt i huvudet och få ner det på papper eller duk. Att skriva kan fungera lite på samma sätt, men inte riktigt. Måleriet är mer intuitivt och det kan ta ett tag innan jag själv förstår vad det är jag försöker säga. För att formulera mig i text måste jag vara tydligare från början. Jag måste veta vad jag vill uttrycka.

För mig fungerar det inte att byta ut en sorts skapande mot ett annat. Sömnad, inredning eller trädgårdsfixande är mer som ett komplement. Ett fritidsintresse. Måleriet är på allvar.