En utvecklingsfas?

Det har gått två veckor utan att det har hänt någonting med målningen som står på staffliet. Inte bara för att jag har kört fast. Trevligheter som släktkalas, teater och träningspass, plus en hel del biblioteksjobb, har gjort att jag inte har haft så mycket tid i ateljén, och den tid jag har haft har lagts på inramning av tidigare målningar. Däremot har jag tänkt en hel del på måleriet. På utveckling, vägval och hur jag ska komma dit jag vill. 

Jag har fått till en hyfsat bra rutin med regelbundet arbete i ateljén (även om det inte alltid resulterar i färdiga målningar) och det går oftast snabbt och lätt att komma igång, men jag fastnar ibland när det gäller motiv. Jag växlar mellan friare penseldrag och att peta i detaljer, mellan att testa nytt och falla tillbaka i det som känns tryggt och säkert. Som ett sätt att hålla fast vid känslan av att allt är möjligt. Så länge jag inte provar fullt ut kan jag inte misslyckas. Så dumt. Att inte våga prova är det största misslyckandet. Fast kanske är det här cirkulerandet nödvändigt. Jag känner igen det från tidigare faser. Tids nog kommer jag vidare. Det gäller bara att hålla i.

För att skifta fokus ett tag har jag bestämt mig för att gå tillbaka till grunderna. Jag har letat i gömmorna och plockat fram skissblock, blyertspennor, flytande tusch och kolkritor. Kanske kan tecknandet vara ett sätt att närma mig det nya? Att släppa på prestationskraven. Vi får se.